Det har gått för lång tid nu.
Jag orkar seriöst inte se ditt namn, för det gör bara så grymt ont att veta att du finns där, men att jag antagligen aldrig mer kommer att se dig. Fitta.
Varför kan jag inte bara släppa det? Bara låta det vara och acceptera verkligheten?
Det går bara runt, tar aldrig slut, har ingen början, stannar aldrig upp, bara fortsätter att snurra runt och slå mig i bitar.
Det värsta är nog att jag älskar dig, på riktigt.
Jag har äntligen fattat att jag gör det.
Så jävla äckligt!
Nu har jag ont i benet med, så smart är jag.
Skule resa mig, snubblar på dammsugarsladden, försöker få upp balansen men dunsar rakt in i väggen med knäet före och ramlar över ytterdörren som är halvöppen och ramlar ut i trapphuset AHHAHA. Tur att ingen såg mig, då hade jag nog skrattat resten av dagen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar