I bitterhetens tecken.

It's not me, it can't be.

Jag blev nästan vuxen idag när jag gick upp innan klockan åtta en helt vanliga sommarlovsdag.
Dock försvann vuxenheten när jag drog världens bästa skämt som David tyckte var skittråkigt.
(Det var seriöst jätteroligt.)
Sen höjdes min vuxenstatus med två procent när jag helt självmant gick på strandpromenaden och lyssnade på Justice och letade desperat efter min sönderstrimmlade hellokittyplånbok innehållande ett sommarkort till bussen som är oerhört värdefullt.
Hittade dock ingen jävla plånbok.
Antagligen en galen uteliggare som tagit den. (Notera att inte alla uteliggare är galna. En del är faktiskt rätt rumsrena och trevliga att språka med.)
Det hela löste sig ett par timmar senare då min storasyster tyckte så synd om mig för att mamma skulle skära huvudet och fingrarna av mig så hon lånade mig pengar till ett nytt.
Så nu kan jag åka obegränsat i hela länet, dygnet runt framtills 20 augusti igen!
Lyckan är total.
Natten spenderade jag förövrigt hos David.
Det var mysigt, för han är mysig. Med allt vad det innebär.

Jag hatar när folk klampar in i ett rum utan att knacka.
Livet är svårt, just fucking deal with it.

PS. Alla som inte super idag är tydligen dumma i huvudet!
Synd att ens hjärnkapacitet ska avgöras utifrån hur fjortisfull man blir.
DS.