You're ever so inviting.

If you love me won't you let me know.


Igår tröttnade jag ganska rejält på allt som heter familj.
Det finns en gräns, och den gränsen är nu korsad.

Igår åkte jag till läjet och käkade åttakulorsglass med Therese och Maria.
Det var gott och billigt.
Sen tog vi oss hem till Tysken som hade varit duktig och vikt sin smutstvätt.
Vi fastnade där ett tag och kom riktigt aldrig riktigt till ytterdörren.
Sen gick vi gå i regn till sollyckan där det var meningen att jag skulle hitta till festen där David och Gustav höll hus, men det gick ju sådär.
Kom tillsist dit och fick vin, sen gick vi till Therese där Tysken fick ont i magen och vägrade stanna, så han gick hem och lämnade oss.
Jag krökade ensam och allting blev allmänt trist.
När vi kom ner till stan letade vi efter folk men vi fann enbart små fjortisbrudar.
Efter litet tråkigt häng på en kyrkogård med nyfrälsta ungdomar ringde Wiren och där kom räddningen. Tyvärr drog Maria hem precis då, men vi stack till Markus och jag drack det sista jag hade, väl hemma däckade jag i min säng.
Vaknade vid tre idag och kollade på South Park Bigger, Longer and uncut, sen Meet the spartans som förövrigt är dålig och laddade hem Coldplays nya platta som är guld, massa filmer och en Lasse Lindh skiva med stört dålig kvalité.
Nu ska jag kolla på ett hus med mamma.
Vi har en till salu skylt på våran uppfart. Jag visste inte ens att vi skulle sälja.
Min blogg blir bara mer och mer intressant.