Idag: Oerhört tråkig skola och sedan hem för att sova bort allting.
Ikväll: Det är jag och Múm och annan isländskmusik.
Imorgon: Förhoppningsvist jag och Wallah + en jävla massa fett och onyttigheter.



Det handlar inte bara om att TA.
Om du vill ha hänsyn och sympati får du också ge det för att få det tillbaka.



Jag är helt likgiltig inför det här.
Jag vet inte vad jag ska göra eller säga.
Bara sova. Det vill jag göra.

vad ska man säga?
jaha.
ska vi skaka hand nu?

Problemet är att jag inte orkar vara olyckligtkär.

Om jorden går under den 21a kommer jag att missa Håkan på Liseberg!

Läs inte om du hatar mig, stör dig på mig eller alla som klagar.

Idag i skolan var jag först så trött att jag kände mig full.
Det var rätt kul i början. Sen gick tröttheten över i seghet.
På matten var jag tre sekunder ifrån att gå upp.
Men jag har ju avgett ett löfte om att inte skolka mer.
Jag har förövrigt någonting emot min engelskalärare.
En väldigt trevlig men korkad person.
Sen var det fint. Jättefint.
För fint? För bra?
Jag antar det. För bra för att vara jag, kanske.
Jag orkar inte spekulera.
Sen kommer en surtant till mamma och hämtar en.
Börjar skrika om hur jävla jobbigt allting kan vara.
Om att precis allting ska vara mitt fel, tydligen.
Hur har jag absolut ingen aning om.
Jag bryr mig inte heller.
Vad spelar det för roll egentligen om man bryr sig?
Det gör ingen skillnad.

Jag är trött på människor som ska pusha på och aldrig ge en ett fucking brake.
Jag är trött på människor som ska spela balla och inte bry sig.
Jag är trött på människor som existerar.
Trötttrötttrötttrött.
På precis allting.
Mest på mig själv.
Därav allting.
Jag hatar mig själv vid just sådana här tillfällen.

Synd att Nickelodeon slutar sända efter sju.

Det borde vara så.

Blogghelvete.
Jag skriver bara för att jag känner mig tvingad.
Tangenterna hoppar, skriver fel bokstäver hela jävla tiden.
Nåväl.

Helgen har nått sitt slut.
Vilket betyder att ännu en äcklig, meningslös och jobbig vecka ligger framför mig.
Som tur är brukar jag bli mer positiv under veckansgång.
Så jag kommer att överleva.
Överväger Göteborg i helgen.
Om det är värt det osv.
Ingenting är värt någonting längre.
Fyfan vad depressiv jag blivit på sista tiden,
Man tycker ju att medicinerna borde börja kicka in snart.
Men fan heller. Tur att jag inte är så jävla negativ och bölig när jag umgås med folk.
Då hade ingen stått ut med mig.
Fast det är nog värt att lägga ut pengarna på tågbiljetter egentligen.
För dem saknar mig. Och jag saknar dem.