Do you love me?

Vaknade, i tid bör tilläggas, åkte in till skolan där jag och Fanny tillsist nästan färdigställde uppgiften vi fick, vilket känns bra eftersom vår deadline är nästa fredag, duktiga kickor är vi.
Sen var det meningen att jag skulle träffa Alexander men allting blev struligt, så jag åkte hem, käkade och somnade.
Just det ja, hade matteprov också som var sjukt lätt och jag hade alla rätt. (Aldrig hänt tidigare.)
Creds till MatteDavid som fick mig att lära mig något jag inte lyckats med de senaste åren.
Nu sitter jag och ryser till Amanda Jenssen låtar, den som påstår att hon inte kan sjunga vet ingenting om musik. Punkt slut.
Det är redan fredag imorgon, underbart.
Har dock inga planer alls den här helgen. Känns mer ångestladdat än skönt.
Jag har tänkt mycket idag på saker jag inte bör nämna, det viktiga är att jag har tänkt igenom det, försökt att hitta en lösning och insett att jag inte orkar spela på det här mer.
Jag hittade ingen lösning.


Förresten så borde ni lyssna på Marissas nya låtar.
myspace.com/marissaburnstrey
- do it.

I arghetens tecken.

Vi hade drogföreläsning igår i skolan.
Killens historia var inte att leka med.
Det var sorgligt och hemskt att lyssna på.
När han började prata om att han varit mobbad och att det var anledningen till att han började droga ifrån början. Om jag nu inte minns helt fel.
Och med risken för att låta som en moraltant tänker jag ändå skriver det här


Varje människa har rätt till sitt värde.
Alla vi var rätt att tycka, tänka, säga, se ut, bete oss, finnas, tro, osv.
Jag har lika stor rätt till det som min största fiende.
Jag kanske inte tycker om det, men så är det.
Ingenting jag säger eller gör ändrar det.
Men så finns det dem som inte förstår, de som på något jävla vänster tror att de besitter den makten att beröva någon dens självkänsla, självförtroende, liv, åsikter, tankar.
Det där vi vet alla. Det finns sådana personer.
Kanske är DU en sådan person.
Frågan är egentligen varför.
Varför det finns en del som är svin mot sina medmänniskor?
Har vi accepterat det?
Ja. Det skulle jag nog faktiskt vilja påstå att vi har.
Vuxna människor accepterar och tollererar att små ungjävlar springer omkring och slår ner varandra.
Jag blir så jävla förbannad.
Mobbning står nästan högst upp på listan över saker jag hatar.
Det är så jävla litet, så jävla svagt och korkat att ens försöka tro att man har rätten.
Vet ni att mobbning förstör människors liv?
En del kan inte släppa det, en del får leva med ärren ni orsakar, resten av sitt liv.
Vill man verkligen vara orsaken till någons livslånga olycka?

"Barn vet inte bättre."
Lär dem bättre för i helvete?
Varför är vuxna, framförallt föräldrar och lärare sådana jävla mesar?
Acceptera det ALDRIG, för det är ALDRIG okej och kommer ALDRIG att bli det heller.
Vilka slags metoder ska man behöva använda för att människor ska förstå?
Det känns som att 99% av befolkningen har ett tjockt lager med fett runt sin hjärna som gör att ingenting går fram, det liksom fastnar på mitten.
Barn gör som vuxna gör, vuxna lär barn.
Lär dem.
Visa att det inte är okej.
Visa att det inte är acceptabelt innan de kommer upp i åldrarna.
Stoppa det så fort du ser det.
Och det är inte bara barn som mobbas.
Vi äldre ungdomar, vuxna, vi är inte så jävla oskyldiga vi heller.
Mobbning är tydligen jätte vanligt på arbetsplatser.
Det blir inte mer rätt för att du är vuxen och i lagens namn vuxen.
Det blir nästan bara ännu mer fel, för ni, du, jag, vi ska veta bättre.
Lika lite som du förtjänar det, gör någon annan det.


Puss.

Jag har läst igenom gamla inlägg i min andra blogg som jag av någon anledning inte fick komma in på mer. Jag minns inte ens hälften av sakerna jag nämner i inläggen ens.
Ja ja.
När jag duschade innan glömde jag av att jag hade på mig mössan, så den blev blöt, sen råkade jag hälla flytande tvål i håret och tappade min piercingring. Trodde först att den åkt ner i avloppet men hittade den på golvet sen, som tur var.
Knepigt.

Zlatan.

Jag fryser ihjäl om min fingrar, vilket är skitkonstigt när jag skriver som en idiot.
Har en massor att ta igen och göra klar innan fredag, så det är lika bra att få det gjort och ur världen. Å andra sidan är det jävligt lockande att titta på Gossip Girl istället, men nej, självbehärskning. Som jag inte äger?
Imorgon är det som tur är torsdag, vilket innebär inga jobbiga och tråkiga skitämnen, slutar hyfsat okej tidigt (15:30) och sådär, känner iofs på mig att det blir till att åka hem direkt och forstätta skriva idiotarbeten och recensioner.
Vid sådana här tillfällen är jag så lycklig över att jag inte valde natur eller något liknande där man mer eller mindre får en bok klistrad framför ögonen första skoldagen.
Media är ju som känt ett av de minst krävande linjerna, fast sen kan man ju disskutera varför jag ändå ligger efter och aldrig lyckas lämna in saker i tid.
Sitter och lyssnar på Lars Winnerbäck förtillfället, skit konstigt, jag gillar inte den snubben.
Grymt överskattad.
Det här var ju givande.
Borde få bloggskrivning som läxa.
Over and out.

Don't answer the phone.

Hemma, med alla armar och ben i behåll.
Tur som jag hade träffade jag William på centralen, så jag slapp sitta tyst och ensam på tåget.
Pappa var snäll och slet sig ifrån sitt hårda vardagsliv och hämtade mig.
När jag hoppade ut ur bilen stod min lillasyster där med världens sötaste hundvalp i koppel som är lika liten som min kattunge var när jag fick henne. Helt bedårande.
Jag var glad tills min mamma öppnade käften.
Den kvinnan vet verkligen hur man förstör någons humör och dag.
Men jag har låst ute henne ifrån rummet. Så nu sitter jag och lyssnar på Bright Eyes samt skrattar åt att Drottningen själv kallar internet för diaboliskt, det låter kul.
Internet är djävulensverk.

This town has got the youth out of me.

Det känns som att min rygg snart går av på mitten.
Hade varit skönt, den är bara till besvär. Vem behöver en hel rygg liksom?
Förtillfället är mitt humör dåligt.
Jag är trött och medicinen gör mig grinig och det känns som att stolens ben viker sig ibland.
Nu ligger iaf Leon i sängen och säger "Pang i bygget" om och om igen, tar det som ett tecken på att han är trött, eller hög. Imorgon åker jag som bekant hem igen till mitt spännande vardagsliv i Sveriges mest ångestfylla alkoholistlort som enbart finns på kartan för att staden attraherar shortsklädda tyskar.
Visst, det är bekvämt och skönt att sova i sin egen säng, göra sina egna saker och inte känna sig ivägen hos andra men om jag fick välja hade jag stannat.
Helgen har varit väldigt fin och alkoholiserad.
Igår var vi i Björkärr på Halloweenfest. Enbart för detta var jag utklädd till Nunna med kortkort. Jag hade sällskap med Amy Winehouse, Nick Cave och Bill Kaultiz.
Till en början kände jag mig mest borta i den lilla ettan, vilket egentligen är skitkonstigt.
Sen helt plötsligt började varenda millimeter fyllas med utklädda satar som druckit för mycket, samtidigt som värdinnan drabbades av en aning panik då musiken och människorna för höga.
Om jag inte minns fel kom jouren dit och varnade henne.
Nu i efterhand fick jag också veta att en del drama uppstod samt att fyra brudar hade kräkfest på toaletten. Förhoppningvist hade dem trevlig tillsammans.
Det underbaraste var att skrika med i Broder Daniels Shorline.
Jag är inte redo för vardagen.

Jag förstår inte varför NI inte kan förstå att jag skriver vad fan jag vill i min blogg?
Vad är det ni inte fattar?
Jag får väl för fan klaga hur jävla mycket jag vill på vad jag nu vill klaga på?
Jag måste väl också jag har rätt att få skriva när jag bara vill dö?
Ni känner inte mig, inte egentligen. Ni vet ingenting om mig och mitt liv eller mitt huvud.
Jag förväntar mig absolut inte att ni ska ha förståelse. Människor äger inte sådant längre.
Det enda jag kräver är att ni slutar lägga er i så jävla mycket.
Och kanske en liten gnutta respekt.